Den romerske historieskrivaren Tacitus skrev på
100-talet e Kr om aisterna, ett baltiskt jordbrukande och fruktodlande
folk som samlade bärnsten. Vikingar drev handel utmed de
lettiska floderna från Östersjön ner till Konstantinopel
och
Svarta havet. Tyska korsriddare drog från 1100-talet fram
utefter den baltiska kusten. Riga grundades av tyskarna 1201 och
blev 1282 en Hansastad. Området kom under svensk kontroll
på 1600-talet. Efter det stora nordiska kriget 1721 blev
det en del av det ryska väldet, som kontrollerade de baltiska
provinserna fram till den lettiska självständigheten
1918.
Efter århundraden av ockupation startade på
1860-talet en lettisk nationaliströrelse. En anledning var
myndigheternas förryskningspolitik, som ledde till att lettiska
förbjöds som undervisningsspråk i folkskolan.
Vid revolutionen i Ryssland 1905 gjorde letterna uppror både
mot det ryska förtrycket och mot den balttyska adeln. Man
krävde territoriell självständighet, men upproret
slogs ner. 1922 fick Lettland självständighet och en
demokratisk
författning.
Sovjetunionen ockuperade Lettland 1940. 1941-1944
var landet under tysk ockupation. På order av Adolf Hitler
bildades ett lettiskt SS-förband, som deltog i nazisternas
judeutrotning, och av 90 000 judar överlevde endast några
tusen. Ett nytt Sovjetstyre inleddes 1944. Handel och industri
förstatligades, jordbruket kollektiviserades. Under en tioårsperiod
dödades, deporterades eller fängslades minst 120 000
människor.
Efter kriget genomfördes en hård förryskning,
bland annat genom en stor rysk invandring. Under 1970- och 80-talen
växte oppositionen och 1989 hölls massdemonstrationer
mot Sovjetmakten. Invånarna i de baltiska staterna bildade
en mänsklig kedja från Tallinn till Vilnius med krav
på frihet och oberoende.
Samtidigt med Estland och Litauen blev Lettland
självständigt 1991.
(Källa GP 2004-03-08)
|
